Nya textilier! ”Soffan” är en växasäng från IKEA som vi köpt på blocket och bordet är köpt på Erikshjälpen.
Att sy gardiner lär vara det värsta sytokar vet. Men nu fick jag ett plötsligt infall.
Sedan innan hade vi tyget från Marimekko på väggen. På Tygposten hittade jag tyget ”Happy” som fick bli gardin. Fönstret är ganska smalt, så jag klippte tyget på längden vilket inte är så vanligt när man syr gardiner. Eftersom det är svart i mitten (trädstammen) var det lätt att klippa och sedan overlockade jag bara kanten med svart tråd. Maximalt enkelt och ganska effektfullt. Sedan är det småprickiga tyger till kuddar och lite vimplar av det som blev över.
Ok, nu måste jag ta upp det till och med här i bloggen. Programmet alla pratar om (eller inte alla, men många av mina facebookvänner är uttalade feminister) – Belinda Olssons kamp (se svt-play). Henförskolor! Henförskolor? Är det ett obehagligt psykologiskt experiment som kommer att skada barn? Den frågan ställdes i programmet. Mm… lite extremt kan det kanske tyckas, att starta förskolor där man vägrar kallar pojkar för pojkar och flickor för flickor. Men JAG tycker att det extrema är att det ska behövas en hen-förskola som blir världsnyhet för att lyckas åstadkomma det som pedagogerna sa att de gjorda. Belinda frågade vad som var speciellt hos dem. Förskolläraren svarade:
– Om en pojke kommer till skolan och är stolt över sin nya tröja. Då säger vi inte ”vad tuff du är” utan kanske ”vilket skönt och mjukt material din tröja verkar ha”.
Är det inte helt och hållet självklart? Det är det för mig. Det obehagliga experimentet, om något, är snarare att pojkar ska bära upp alla hårda markörer så tidigt i livet? Eller att de ska sova i egna rum? Eller att de ska ha I-pad. Grejen är att allting är kulturellt och trender kommer och går. Inget är normalt mer än högst temporärt.
Ibland diskuterar vi här hemma om rosa är en tjejfärg (jag och min dotter). Hon tycker det. Jag säger att det är så som modet är just nu. Men för några år sedan såg det annorlunda ut (Kolla detta klipp på legendariska pojkgruppen The Pinks). Killar hade fräscha vita byxor och mjukt pastellfärgade luftiga toppar. Det var tider det. Det var inget psykologiskt experiment, det var modet och ansågs normalt.
Problemet – och det är verkligen ett problem – med olika behandling av flickor och pojkar är att det ger dem olika handlingsutrymmen och därmed olika möjligheter att lära sig saker, utveckla förmågor, och därmed öppnar sig olika utbildningsvägar och det leder till olika löner. Inte bara det. Det leder antagligen till att en del mammor säger att de inte har något gemensamt med sina söner, att de inte kan prata, att de inte kan GÖRA något ihop. Det är nästan det värsta tycker jag.
Men, hen – äh, jag vet inte. Jag läste ett forskningsarbete när någon tagit till sig det här och ville skriva så att vi läsare inte skulle kunna genusbestämma barnet. Därför var alla barn anynomiserade, vilket de i princip alltid är i forskningsrapporter, men inte genom att kallas fingerade namn utan genom att konsekvent kallas för hen. Jag märkte att jag som läsare inte kunde tänka på annat än att just de här varelserna var anonymiserade könsfigurer. Varför inte kalla dem för barn? (Det rörde sig om en studie om samspel på småbarnsavdelning, alltså 1-2-åringar).
Vårt hen-rum, eller låt oss säga barnrum, är gemensamt för husets lilla flicka och lilla pojke, och därför (nä, inte därför, utan för att det är fint) är färgerna rosa OCH blått, och dessutom grönt.
Här samsas alltså docksängen med tågbanan, bilgaraget med låtsasmaten – alltså sånt som BARN tycker om att leka med
Och hit in har den tidigare så hopplöst skräpiga gamla IKEA-hyllan fått flytta efter att syrummet fick andra hyllplan. Notera att ett av skåpen får fungera som spis med påklistrade pappcirklar som ska föreställa plattor.
Hoppas vi kommer orka måla om taket också någon gång…
Just nu är vi nöjda men till sommaren kanske vi hoppar på någon annan trend 🙂