Nu ska jag berätta något roligt och något som upptagit klippertill-tanke-världen å det starkaste på sista tiden!
Som säkert de flesta andra har jag varit djupt berörd av flyktingarnas situation under sista året och inte minst nu under hösten. Förlamad har jag följt vad som sker genom media och inte minst genom flödet på Facebook. Vad kan man göra??
Flera gånger tidigare har jag skrivit om hur viktigt det varit för mig att i tider av starka känslor, oro och under väntan, få sy och handarbeta. Att ha något för handen – det är så lugnande, så viktigt, så produktivt – både materiellt men också känslomässigt.
Jag förstod i syrelaterade grupper på Facebook att många fungerade precis som jag. Efter bilden på den döde pojken på stranden var det många som ville sy mössor och ge till flyktingar. Jag föreställde mig att mössor nog inte var så viktigt, viktigare skulle nog vara för en människa som flytt att få möjlighet att sy sin egen mössa. Bildligt och bokstavligt. Om jag själv landade i ett främmande land så skulle jag bli oerhört tacksam för att snart kunna börja sy igen. För någon annan kanske det skulle vara att få en kamera igen. En penna. En dator. En motor att mecka med. En fotboll att spela med. Ett redskap att uttrycka sig med.
Men hur – HUR – gör man för att iscensätta denna idé om hjälp och stöd? Det är som att allting ska gå igenom något (kyrkan, kommunen, frivilligorganisationen), och rädslan för att allt ska bli fel är stor. Sms:ar jag pengar till fel organisation, skänker jag kläder i fel storlek, till fel säsong, till orätta händer? Själva hjälpen, och behovet att få hjälpa till, känns som ett nästan lika stort problem som själva kriget. Vilket förstås är jättelöjligt, då proportionerna är orimliga. Men det är också så typiskt livet – att små och stora problem blandas i en och samma gryta.
Hur som helst. Rätt som det var dök det upp i mitt facebookflöde att en avlägsen bekant besökt ett flytkingboende i grannskapet och där förmedlat några leksaker till barnen. Det fanns tydligen 20-talet barn här och ingen hade mössor eller vantar. Jag anmälde mig genast att jag kunde sy 20 mössor. Här har vi dem, sydda i resttyger som svämmar över i mitt tygskåp:
Såhär blev mössorna liggande. Tjejen som verkade som om hon skulle åka tillbaka med mer grejer till barnen kom inte iväg. Till slut övervann jag min egen rädsla och handlingsförlamning och tog med mig min familj och mina mössor och åkte själv! ÄNTLIGEN! Jag lämnade min påse med mössor till någon som jobbade där och kikade sedan in i ett typ uppehållsrum där det satt några människor. Två kvinnor vinkade glatt och jag satte mig invid dem. De kunde några ord engelska och framför sig satt de med en lista med enkla svenska fraser. ”Vad heter du?”. Känslan av gemenskap som uppstår när man lyckas utbyta en enkel mening med någon från ett annat land, med en annan historia, med ett annat språk, med en obeskrivlig resa bakom sig – den är stark!
Jag ville fråga om allt. Hur är livet i Syrien? När bestämde ni er för att ge er av? Hur var det på båten? Varför valde ni Sverige? Men det är inte lätt. Vi kastade oss istället in i bilen och körde till biltema och köpte två hinkar med sådana här pärlor:
När vi kom tillbaka vinkade vi åt några barn och visade upp pärlorna. Snabbt som ögat satt vi kanske 15 personer runt ett långbord och gjorde halsband. ”Skicka saxen”, ”röd, blå, gul”, ”en, två, tre, fyra…”, ”hjälp, knyta”. Så gick snacket. Svenskaträning – och nästan som en syjunta, fast ett pärlmöte 🙂
Det blev väldigt tydligt att på detta boende fanns sängar, mat, mobiltelefoner och lite leksaker. Samt 60-talet människor med ett enormt hopp, vilja att överleva, önskan att satsa. Det fanns väldigt mycket kärlek också. Vi besökte ju inte någons hem, men känslan av ‘välkommen’ fanns ändå. Jag ville ju säga välkommen till Sverige genom detta pärl-event. Men en ung tjej ordnade fram en plastmugg med kaffe till mig, mitt i allt, så den som kanske kände sig allra mest välkommen var jag.
Nu kom alla mina tankar och idéer tillbaka om att hjälpa andra att få utöva sitt eget skapande (se artikeln ur FN:s barnkonventioner i titeln på detta inlägg). Till nästa vecka köpte jag upp garn och letade i mina egna välfyllda pyssellådor. Jag googlade på (med hjälp av en kollega som kan arabiska) ”sticka mössa mönster”:
Och så packade jag två fulla lådor med grejer som jag tänkte kunde passa både barn och vuxna
På locket skrev jag orden på svenska
Garn, bland annat köpt på Gengåvan
Pärlor och broderiutrustning från Panduro och från mitt loppis-shoppade förråd
Det blev ännu ett härligt möte med nya halsband, broderier, virk- och stickprojekt. Och några nya facebookvänner. När jag kom tillbaka nästa gång fick jag frågor om det fanns mer material, och det fanns det. Min granne hade varit över med två kassar restgarner!
Jag rekommenderar att se den viktiga dokumentären på svt om själva flykten och den första tiden i ett nytt land. Först ångesten för kriget, sedan depressionen över trögheten att komma in i ett nytt samhälle. Känslan när allting tas ifrån en, i vilket ens identitet sitter.
Med detta vill jag uppmuntra alla som känner att de skulle vilja göra något, men som inte vågar, och som väntar på att kommunen, kyrkan eller organisationen ska ge klartecken: Du kan! Det finns behov på så oändligt många nivåer. Allt från att hitta in på arbetsmarknaden till att få dricka en god kopp kaffe. Till att få chans att sticka, spela gitarr, eller träna på gym. Att inte bli utestängd från det konstnärliga och kulturella livet.
Jag tänker också på när jag själv flyttade från en stad i Sverige till en annan när jag var i början av tonåren. Det var så känsligt. Och det betydde så mycket med de som vågade komma fram och säga hej. De två första som gjorde det är faktiskt fortfarande de två från högstadiet som jag är vän med idag.
Jag har använt trikå i avvikande färg som foder, men det går med fleece också, även på insidan
Här är koftan i ljusblå variant
och vränger man den blir den grå! 
Klippertill 