Discokläder – för killar?

I veckan som gick var det DISCO på förskolan. Disco för 3-5-åringar. Hå-hå-ja-ja. Mycket går runt i huvudet på mig som forskare inriktad mot konst, estetik och lärande i barnaåren. Typiskt är att utgå från att barn älskar att dansa. Det gör nog många barn också. Bra är att låta barn ta plats på ett lekfullt sätt på en arena där det är möjligt för dem att lära och göra nya upplevelser. Typiskt är att kanske också att tyvärr glömma, eller reflektera mindre över, de otroligt känsliga identitetsprocesser som också pågår samtidigt. ”Kom gärna utklädd” är en väldigt komplicerad instruktion. Utklädd – till vad? Vad är andra utklädda till? Danskläder = prinsessklänningar tänker min gosse. Det kan vara roligt att ha på sig snurrkjolar – men inte på förskolan. Jag förstår honom. Hur många gånger har man inte undrat på morgonen innan man ska iväg till jobb eller skola ”vem är jag”. Man tar på sig en uppsättning kläder, ser sig i spegeln och tänker ”nej, det här är inte JAG”, så byter man och provar något annat. Samma kan det vara för barn. Barn hämtar inspiration från populärkultur för hitta vilka möjligheter som finns att välja mellan. Många ”tjejleksaker” består av en variation av olika tjej-karaktärer att välja mellan. Vill du vara sport-barbie, party-barbie, äventyrs-barbie etc. Leksaker för killar är inte alls byggda på olika valmöjligheter på det sättet. Det är mera – ”vill du vara en Ninja maskerad med grön eller röd mask?”, eller vill du vara en helt annan maskerad superhjälte?

Well, well. Hur gick det med discot? Jag försökte sy en ”kill-disco-klädsel”. Samma glittertyg som i klänningarna, men i en slags kavaj-skjort-stil. Vi tittade på klipp från 1970-talet och såg vilka fantastiska outfits de riktiga discokillarna hade. Jackan följde med till förskolan men blev liggande på hyllan. Han vågade inte ha den på sig. Jag vet inte om han vågade dansa, men det fanns popcorn i alla fall. Och efteråt visade han jackan för de andra barnen och alla tjejerna sa ”ååååh vad fin”. På kvällen hade vi lite disco hemma, och då hade vi roligt! discoskjortaDiscoskjorta

Mönster och material: Improvisation, mestadels.

Annonser

Har sytt i jobbet och testat applikationssöm :-)

spiderkitty

Spiderkitty, den ultimata blandningen mellan kill- och tjejgrej

Nu har jag gjort något synnerligen ovanligt för att vara mig! Jag har sytt en tröja som en del i mitt jobb! Jag jobbar bland annat med lärarutbildning och just nu en kurs om kultur och estetik i fritidshemmet. Det är väldigt utmanande och roligt. Studenterna ska som en del i kursen göra en ”kulturproduktion” och redovisa samt skriva en analys av densamma. För att göra en ”kick-off” till detta moment föreslog jag att vi kurslärare skulle göra egna kulturproduktioner (vad det nu är??) och redovisa för studenterna. Jag passade på att fördjupa mig i mitt hängivna intresse för barnkläder.

Inom pedagogisk forskning med genusperspektiv är det helt tydligt att barn använder sig av kläder, frisyrer, leksaker mm som ett led i sitt identitetsskapande. Och vuxnas uppfattning om vad som är ”normalt” styr hur barn blir sedda. Därför är det viktigt och intressant att få syn på vilka normer som finns. En tydlig tendens som jag tycker mig uppfattat är att kläder är extremt genuskodade, som aldrig förr, i pojk- och flickkläder, samtidigt som knappt någon upplyst människa skulle säga öppet att ”min pojke får inte ha klänning”. Det är ok att överskrida gränserna mellan pojke och flicka, bara man håller en fot kvar i ”rätt” läger. Detta är min analys av att ha läst på forum, facebookgrupper osv och på så sätt tagit del av ”dagens diskurs”, alltså föräldrars diskurs. Diskursen bland universitetsfolk är självklart extremt överskridande. Jag minns när jag hade med min dotter till jobbet första gången, 3 månader gammal iklädd jeans med rosa blommor och en rosarandig body, och flera personer frågade ”vad heter han”.

Det är väldigt mycket tal om unisexkläder bland mer ”hippa” märken. Men tittar man på kläderna (t.ex. unisexprofilerade Me&I) så ser man en blå tröja med fotbollar som passar precis lika bra till tjejer som till killar, en rosa klänning med kaniner och puffärmar som lika bra sonen som dottern kan tänkas ha. För övrigt är barnkläder ägda av olika populärkulturella figurer, t.ex. Cars, Bamse, Pippi, Bäbis (ja, till och med den lilla sagofiguren som dök upp för något år sedan har nu fått en egen kollektion), Alfons, Spöket Laban, Spiderman, Hello Kitty – exemplen kan göras många! Jag tycker det är spännande med barnkläder där man inte kan gissa könet på dem. Och med leksaker som inte redan har en personlighet utan där man själv får hitta på hur figuren är. Jag gillar liksom ”barngulliga” kläder istället för ”flickiga” eller ”pojkiga”. Eller ja, för all del, jag gillar även flickigt och pojkigt också, för utifrån ”min” diskurs vill jag också vara lite radikal, och det blir åt andra hållet i det här fallet.

Jag gav mig i alla fall på att producera en kulturprodukt i form av en tröja där maskulint och feminint kodade symboler fick samsas på samma tröja. Annars ska det gärna vara som sagt en fot mer bestämt i något läger, t.ex. en rosa tight tröja med en svart spindel, eller en grå tuff hoodtröja med en liten hellokitty i svarta solbrillor, så man vet om den är köpt på flick eller pojkavdelningen! Man får vara gränsöverskridande (i vissa samhällsläger?), men själva överskridandet upprätthåller den starka polariseringen.

Men var skulle ni hänga den här skapelsen – Lindex?? 😉

KulturproduktionTshirt2

Applikation på en tröja i utforskande unisexanda: Basket, blommor, spets, pastell, spindelmannenikonen och hellokitty på en och samma gång

Som estetisk skapelse är den inte särskilt vacker, men den fyllde i alla fall sitt syfte till att kicka igång studenterna med vad de ska göra…

Symässigt då? Jo, jag testade applikationssömmen på nya Janome och den var ju helsnygg tyckte jag. Spider-spindeln har jag skrivit ut en mall från nätet, klippt ut, ritat upp på en bit konstläder och sytt på med röd raksöm. Rätt coolt, om man nu vill ha en spindelapplikation någonstans vilket jag kanske inte är jättesugen på 🙂

Applikationssöm

Applikationsstickningen i närbild. Fin tycker jag, se lite ut som broderi.

Barnklädesintresset ur ett genusperspektiv

Ulla Skoogs parodi på tupperware – hoppa fram till 2:25 i klippet!

I veckan som gick var jag på ett Me&I-party – för första gången utan att köpa något! Jag har sedan jag fick barn varit på flera klädpartyn och faktiskt även smink, plast- och ljus(!!)partyn. Det börjar så trevligt. Man blir kontaktad av någon mer eller mindre nära vän, man blir hembjuden på fika (när händer det??) tillsammans med några andra trevliga tjejer. Någon har bullat upp sitt bästa fikabröd och i periferin, än så länge, står en leende säljare som snart ska ta plats i mitten av vardagsrummet och presentera produkterna. Det är inget köptvång, men ju mer vi handlar desto mer rabatt får värdinnan. Barnklädespartyn är faktiskt jättemysiga. ”Hur är de i storlekarna?” undrar någon. Och jag som köpt massa me-and-I-kläder kan rutinerat inflika att 74/80 kan jag fortfarande ha på min 11-månaders baby. Alla tar till sig denna information på största möjliga allvar, tar snudd på fram anteckningsblock. När säljaren håller upp en plyschbyxa med en igelkott på rumpan utropar vi från soffan ”åååååh vad gulligt”. Sedan får vi gäster gå fram och känna på kläderna. Man frågar någon okänd mamma som också är bjuden vilka den har att handla till. En liten tjej och en liten kille. Det är så mysigt. Trotsutbrott, gråt, skrik, tvätt, fläckar, läggning, nattamning – allt är som bortblåst. Kvar är bara den fantastiska gemenskapen och glädjen i att dela upplevelsen av att vara mammor. Det känns plötsligt som att zipjackor och mjukisbyxor är något av det viktigaste i livet. Till slut är man så uppfylld av känslan att det nästan känns som om det är ett meningsfullt offer av tacksamhet att lägga 350 kr på en body (som kostar 99 kr på KappAhl).

Jag vet – detta låter helt absurt. Men det är ett erkänt fenomen, att det funkar såhär. En del av homepartykulturen, med anor i USAs 50-tal. Tänk hemmarfruar möter andra hemmafruar. Det finns en uppsats på temat här för den mer vetenskapligt intresserade.Jag är alltså väldigt dubbel inför det här. Å ena sidan erkänner jag mitt stora intresse för barnkläder och att sitta hemma och sy till min familj, å andra sidan kan jag inte riktigt fatta hur just jag så starkt är en del av denna anrika hemmafrudiskurs. Hur hände det? Men jag REAGERAR i alla fall när jag ser den här annonsen

  • Mor-dotter-matchande rosa rosetter
  • Guldlockig son i sporttröja
  • Om kvinnan har en man som stöttar henne finns inga hinder för henne

Fundera på livspusslet uppmanar hon oss, vi som eventuellt funderar på att bli homepartysäljare av barnkläder (vilket inte jag funderar på). Tack för tipset ändå. Ett tips jag hoppas kommer sprida sig även till män som funderar på att göra något utanför hemmet när de har småbarn.

Hello kitty får en kompis och klättrar i träd

BildDet här är en av anledningarna till följande t-shirt: Ett par hello-kitty-strumpbyxor med hål i. Hello Kitty är en söt och gullig katt och min dotter har fastat på varumärkestuggummit och älskar Hello Kitty. Varje gång hon ska välja kläder själv har hon valt de här strumbyxorna, hennes enda hellokittyklädesplagg (och det är inte jag som har sytt dem eller ens köpt dem :-)). Två gånger har de nu gått sönder. Första gången lagade jag dem, andra gången la jag dem i en av högarna i syrummet och tänkte att de kanske gick att återbruka på något sätt.

Det jag eventuellt har emot den lilla söta katten är att den är starkt förknippad med flickor och att den inte har en mun. Och den gör i princip ingenting (bildgoogla ”hello kitty” och finn att hon som mest seglar på ett moln). Den är söt. Punkt. Jag kände att jag ville ta den här rosa lilla filuren och gå vidare på något sätt. Kanske på en motorcykeltur? Nja. Vad gillar katter? Klättra i träd förstås. Jag letade bland tyglapparna och satte ihop ett träd och ett coolt rep av ett gammalt skosnöre. Jag visade det för min dotter och frågade vad hon tyckte.

”-MEEER Hello Kitty på den mamma!”, blev svaret.

Ok. Det är klart, det kanske inte är så kul att klättra i träd själv? Så jag klippte ut en Hello Kitty till och satte uppe i trädet. Med totally stable och allt. Det är kul att sy applikationer! Och här har vi nu två små katter som faktiskt kan göra något, prata om något vettigt och säkert protestera och säga nej också.

Bild

Material: Idel återbruk av andra gamla t-shirts och så de gamla strumpbyxorna då, samt diverse.

Mönster: Tröjan har jag klippt efter en raglanmodell i Ottobre, samma som den här, men med kort ärm och en rejäl mudd i halsen istället för kantband. Ärmarna och fållen gjorde jag med snabba overlocksättet för jag orkade inte trä om maskinen till tvillingnål ikväll.

I morgon börjar inskolningen på dagis.