Påsken nalkas och ett teknikfientlighetens lov

 

Påsken är i mina ögon den allra bästa högtiden. Om advent är ”mörker och kyla” (som sångtexten säger) så är påsken, om inte ”ljus och värme”, så åtminstone anspråkslös och högtidlig på samma gång. Den handlar ju just om död och uppståndelse, så alla känslor däremellan känns välkomna. Har man oputsade fönster känns det helt ok och får man till en påskfest så är det bara bonus. Det kan vara 17 plusgrader och solstol på altanen eller snöglopp, och det liksom funkar vilket som. Skönt.

Här hemma har det inte sytts så mycket, men stora pysselarsenalen (fjädrar, glitterlim, flirtkulor, färgade papper, paljetter osv.) har plockats fram (i och för sig har vi ju en dockmakare här hemma med ett aldrig sinande pysselintresse och en ständig konsumtion av dylikt material, men mest hålls det inlåst i syrummet för att inte skapa kaos i köket där även den yngre brodern deltar…). Det var på tiden att vi kom igång igen, allihop. Vi pysslade så ordentligt innan jul så sedan tror jag vi alla faktiskt var lite trötta på pyssel, men nu har vi nya friska krafter, och nya utmaningar erbjuds vår yngsta pysslare. Att klistra är nu väldigt kul. En ”en-till-en-syssla” som vi säger. Dvs. en vuxen som hela tiden hjälper till, för det krävs: klipper lagom långa tejpbitar, hjälper till att dosera limmängd lagom för att det ska fästa och som samtidigt torkar upp så man inte dränks i kladd och pratar om vad det är på olika bilder och hur olika material framstår.

Jag känner att jag måste skriva om detta som en forskare! Detta är en mission faktiskt, att sprida lite ljus kring barn och olika sysselsättningar. Det är så otroligt mycket prat om i-pads (läsplattor, datorplattor, paddor och allt vad de kallas nu) och om allt kreeeeeativt man kan göra med dem. I fikarummet på jobbet pratade jag med en datorspelsforskare i förra veckan. Vi pratade om att det var sorgligt att denna nya teknologi inte bara används som sysselsättare (läs barnvakt) av föräldrar i hem, utan även i förskolan, en verksamhet ledd av professionella lärare. Jag sa lite skämtsamt att som sysselsättning är broderi en underskattad sysselsättning för barn. Då skärpte datorspelsforskaren rösten och sa att det är en väldig skillnad. I datorspel (särskilt de som är för små barn, från 1 års ålder) kopplas hjärnans belöningssystem på omgående. Dra och släpp och vips får du en guldstjärna. Att brodera, liksom många andra traditionella, om än kanske meningslösa sysslor, har en tröskel som du själv måste kämpa dig över. Det blir liksom inget, verkligen inget, om du inte gör det själv. Datorspelsforskaren var orolig att detta ”omedelbara” skulle skapa en uppväxande generation som alltid gör allt för att undgå motstånd. Att det är fråga om belöningssystem visar sig i andra änden som den lätt beroendeframkallande (och tjatframkallande) aspekten av småbarnsdataspel. Här har du en påse godis och här har du en morot, vilket väljer du?? Barn väljer godis! Det betyder inte att godis är det bästa valet, i alla lägen. Läs gärna spelforskarens blogg och det senaste kritiska inlägget om just en-till-en-surfplattor (alltså en surfplatta till varje barn som många kommuner driver och plöjer ner miljontalskronor i, och alltså inte en vuxen per barn som lär sig klistra i två-års-åldern!!).

Nu blev detta långt, men jag uppfattar att det diskuteras överallt och då känns det roligt att nämna att i detta hus är inte datorspelandet begränsat till 15 eller 30 minuter per dag – det förekommer inte överhuvudtaget! Det är ett bra tips till nya föräldrar: introducera inte datorplattor! Tids nog får de en i-pad från skolan och då har man inget att sätta emot. (Notera att denna uppfattning står helt för mig själv och är inte en slutsats utifrån forskningsresultat!!).

nyckelpigeklänning

Senast sydda klänningen

Material: Trikå från Tygposten som ägarinnan till klänningen valt helt själv. Jag kan tycka att tyget är väldigt grälligt, men varför inte? Det känns som vår i alla fall!

Mönster: Princesscastle från Ottobre, men med andra fickor och utan det där ”bandet” mellan livet och kjolen. Jag förlängde livet istället.nyckelpigficka

En liten kyckling har hoppat ner i fickan inför fotograferingen, och det är Johans pyssel 🙂

Matildaspynt matildaspynt2

Här har min dotter gjort lite grejer att hänga i påskriset

Johannespåskpynt

Och här lite av vad min son gjorde. 

Man skymtar baksidan av ett påskpyssel som jag deltog i: Jag klippte ut en äggform i papper och tejpade fast ett presentsnöre som hängare. Sedan klistrade han på sönderklippta fjädrar, fina bokmärken, glitterlim, paljetter, klippta snören mm på själva ägget. Det blev väldigt dekorativt. Sedan kom han själv på att klistra på diverse på en flirtkula. Det blev också fint. Barnen fick var sitt påskris för att det inte skulle bli kiv och medan vi höll på med pyntandet så skippade vi vatten i vasarna för att minimera kaosrisken…

Annonser

Forskning om barn och ”pyssel”

Ibland bloggar jag ju en del om pyssel och då i synnerhet barnpyssel. Eftersom detta också är mitt – mer eller mindre – forskningsområde, så tänkte jag dela med mig av lite värdefull kunskap inom området. Vad ska man tänka på när man pysslar med barn?

Om man tänker på förskolans tradition så finns det lite olika typer av syften med barnpyssel (såsom göra kycklingar av äggkartonger, klippa guldstjärnor, sy korsstygnsbroderier etc.)

–       Det håller barn sysselsatta: Sant och ska inte underskattas, men heller inte stickas under stol med! Allt har inte något särskilt lärandesyfte utan vissa aktiviteter handlar om att få tiden att gå. Eller om att det är mysigt eller roligt. Låt vara.

–       Det är bra träning för finmotoriken: Mycket möjligt, sådan forskning är jag inte insatt i.

–       Det är estetisk verksamhet, det tränar kreativitet (så står det ofta i ”reklamen”), det är en möjlighet för barn att få skapa osv osv: Här vill jag tillföra lite perspektiv och kritiskt tänkande!!

Läroplanen använder uttrycket ”estetiska uttrycksformer” och där brukar inberäknas allt möjligt, sådant vi kan kalla pyssel och liknande (lek, drama, sång, musik, bild osv.). En som har studerat så kallade ”estetiska projekt” i förskolan är Marie Bendroth Karlsson. Hon kommer fram till följande kriterier för att något ska kunna betraktas som detta (hon har studerat bild men jag vidgar exemplen):

–       Barn ska få ta initiativ till aktiviteten, och även få vara den som avslutar den (som avgör när det är klart)

–       Barn ska få vara aktör i aktiviteten. Kan tyckas självklart, men är det långt ifrån. Många gånger gör vi vuxna hela aktiviteten åt barnet och deras frihet begränsas till att få välja om vi ska ta mörkrosa eller ljusrosa garn när vi syr blomman.

–       Det ska ingå att barn får träning i att använda redskap (t.ex. akvarellfärg, nål och tråd, ukulele etc.)

–       Det ska ingå att samtal om produkten och processen. Det handlar inte bara om att få ihop den där påsktuppen, utan också om att se efter och samtala om ifall näbben sitter snyggt, om tuppen gestaltar påsken, om kroppen är smal eller tjock, om fjädrarna blev som man tänkt sig, om fjädrarna kunde haft någon annan färg osv.

En annan som studerat bild i förskolan är Eva Änggård. Hennes avhandling visar, bland mycket annat intressant, att barn har starka estetiska preferenser och de tycker om när saker ser fina ut, när de liknar något annat. Därför är de förtjusta i att använda mallar när de målar, att rita av något som ett äldre barn har gjort eller låta en vuxen hjälpa dem att få till hästen så att den liknar en häst. Detta är lätt tabu för vuxna, vilket i stort sett beror på två saker:

–       Vi är väldigt präglade av ett utvecklingspsykologiskt perspektiv när det gäller barns skapande. Allt de gör är ett slags test eller avtryck på vilket utvecklingsstadium de befinner sig i. Ritar de en huvudfoting är de i huvudfotingsstadiet och ska så förbli tills de kommer in i nästa fas – som om de gick från fas till fas helt av sig själva. Detta stämmer inte (vet vi nu). Det är inte fel att säga till ett barn som ritar en huvudfoting: Har du tänkt på hur du ser ut, ska vi titta i en spegel, titta, där har du en mage och från den går armar och ben ut. (Jag minns än idag när min mamma påpekade för mig att hästars rygg går lite neråt på mitten medan inte kossors rygg gör det. En revolutionerande insikt att få utpekad för sig för att få en ritad häst att se ut som en häst.)

–       Vi har en romantisk syn på barnet som den ultimat fria och skapande lilla konstnären och den ska inte störas i sitt uttryck (inte berövas sina 100 språk…). Den bilden är inte heller rättvis. Barn lever i en sociokulturell kontext, idag präglad av media och mängder av kulturella uttryck som både är riktade till barn men även vuxna (är melodifestivalen för barn??). Om barn vill rita Hello Kitty-figurer och använda mallar, mima till sina idoler eller kopiera andras påsktuppar är det helt rimligt och ok (och helt i linje med FN:s barnkonvention om barns rätt till kultur). Utmaningen för den vuxna kan vara att hjälpa barn att bli ”fria” i sitt uttryck snarare än tvärt om.

Ytterligare en författare vi måste nämna i sammanhanget är Vygotsky, den sociokulturella teorins fader kan man säga. Han har skrivit en berömd bok, ”Kreativitet i barndomen”. Poängen i den boken är att vuxna har mer fantasi än barn (inte tvärt om som man lätt tror). Barn fantiserar med hjälp av sina tidigare erfarenheter. Har man precis varit hos frisören så leker man frisör. Har man aldrig varit hos en frisör så leker man inte frisör! Om man inte läst en saga om någon som är hos en frisör eller sett på TV… Fantasi är en grundläggande förmåga som är helt nödvändig för allt lärande. Det handlar om att kunna föreställa sig sådant man inte har en direkt erfarenhet av. Ska man lära sig om Afrika utan att resa dit och verkligen se, känna lukten av och höra ljuden i djungeln kan man läsa en bok om detta + använda sin fantasi! Man lägger ihop sina olika tidigare erfarenheter och med hjälp av det kan man tänka sig något nytt. Det är detta som är kreativ förmåga. Så vill man hjälpa någon bli mer kreativ får man försöka utrusta den med olika typer av erfarenheter som den sedan kan utnyttja i framtida utmaningar.

Sammanfattar vi de här olika forskningsresultaten i en liten check-lista för den vuxne som ska sitta och pyssla med barn får vi fram följande:

  • Hjälp barn förstå sig på själva tekniken
  • Lär barn nya tekniker, introducera nya saker, nya utmaningar, väck nya intressen
  • Låt barnen vara aktörer på sin nivå, rannsaka dig själv: vad låter du barnen göra?
  • Våga prata om hur det ser ut, det är ett första steg till utveckling
  • Bejaka barns estetik

Tänk också på:

  • Färdiga mallar är ok!
  • Hjälpa barn är ok! (Men inte ta över barns projekt.)
  • Prata om konst med barn är ok!
  • Pyssel har en tydlig början och ett tydligt slut, en entydig lösning. Konst däremot kännetecknas av öppna slut och mångtydiga lösningar. Vill man åstadkomma ett konstnärligt lärande i pysslet, säg då när påsktuppen är färdigpysslad: Hur kan vi gestalta påsken på något annat sätt? Låt oss börja om på nytt och se om vi kan hitta en ny lösning!

Tänk också på att det lär ta 10 000 timmar att bli bra på något särskilt, t.ex. spela ett instrument (eller kanske sy kläder). Därmed kan vi ta detta med medfödd talang och slänga i väggen! Kunskap i estetiska ämnen förutsätter ett enträget arbete som tar tid! Möjligen är pyssel en slags uthållighetsträning som rent generellt är värdefull. Men låt inte den estetiska verksamheten förfalla till något som bara är till för något annat, eller som bara är för att hålla barn i sysselsättning. Det är så mycket mer!

Pysselblogginlägg

En uppskattad födelsedagspresent till pysseltokiga mammans lika pysseltokiga tjej

Klippertill testar korsstygnsmallar med barn:

– Sysselsättning: Fyra saxar av fem. Jättekul om man bara slutar i tid, innan man tappar tålamodet och blir sur ;-).

– Träning i teknik: Fem saxar av fem. Tydliga instruktioner och inspirerande inramning.

– Nya inputs: Tre saxar av fem. Lite väl traditionellt kanske. Det är fråga om ett färdigt motiv och en färdig stygnsmodell. Uppgiften kunde haft fler öppningar.

– Barnets aktörskap: Tre saxar av fem. En som just fyllt fyra kan inte riktigt äga uppgiften verkar det som. Mycket hjälp behövs för att t.ex. inte tråden ska glida ur nålen när man drar igenom pappret/tyget.

– Möjlighet till samtal: Fem saxar av fem. Det blir oerhört mycket samtal om riktning, läge och material. Just att det kräver så mycket vuxenhjälp är bra för samtalet. Det blir en fin gemenskap. Underskattas ska inte heller möjligheten att pröva grundläggande matematiska begrepp såsom ”stick ner nålen ovanifrån” och ”nu är nålen under tyget” i ett meningsfullt sammanhang.

– Barns estetik: Fyra saxar av fem. Fina blommor. Fina fjärilar. Fina färger.

(Håller du inte med?? Skriv gärna en kommentar eller kontakta mig via ”kontakt” ovan.)