Dockparaden

Jag vet inte var kvällarna tar vägen. Det är nog att jag jobbar lite hårdare så jag är för trött på kvällarna. Och kanske att vi börjat se en ny serie på DVD. Men sytt har det inte blivit mycket av. Jag har sytt en klänning till mig själv med mönster ur Jenny Hellströms bok, men den blev så bedrövligt ful så jag klippte sönder den och sydde en klänning till min dotter, men den blev också helt misslyckad, så nu vill jag helst inte se det tyget igen. Klart för soptunnan. Jag har också sytt ett par kalsonger till lille gossen men där krånglade cover-pron så jag kände mig som en nybörjare igen. Tråkigt. Och slutligen fick det bli en liten mössa men den har jag inget kort på.

Men en rolig sak har vi gjort i alla fall, jag och lill-klippertill. Vi samlade ihop alla dockor hon gjort av toarullar och gjorde en utställning, bara för oss två. Jag är tagen över dessa oändliga variationer på ett och samma tema:

matildasdockor

Det finns en berättelse om varje toarullsdocka, för den som vill lyssna!

dockor2 dockor3 dockor4

Detta påminner mig om en utställning jag såg för många år sedan på Akvarellmuseet i Skärhamn. Det var en konstnär (Olav Christoffer Jensen) som målade liknande former med liknande färger, och han hade gjort 115 snubblande lika verk. Utställningen bestod alltså av tavla efter tavla med samma naiva, ickeföreställande motiv i matta lätta färger. Jag minns att jag tyckte det var roligt och fascinerande. Men den jag besökte utställningen med blev så provocerad och arg att vi nästan blev osams. Eller, vi blev det. När jag några år senare kom tillbaka till museet köpte jag en plansch från den där utställningen och nu har jag ramat in den och vi har den på väggen hemma. Det är både en fin bild och en påminnelse om detta med att uthålligt försöka fortsätta att vända och vrida på en och samma sak. Det är raka motsatsen mot det idiotiska budskapet ”du ska inte grubbla så mycket”.

Det är frestande att säga om de här dockorna: ”ska du inte prova något nytt ny”, ”kan du inte försöka jobba lite mer med den här dockan”, ”är du redan klar” osv. Men varför liksom? Processen här är ju alla dockorna som en helhet. Vilken fantastisk drivkraft.

Lucka 6: Leka med vattenfärg

Doppafärg Dutta ner färg i mycket vattenHavssalt

Havssalt i vattniga vattenfärgenSaltkort

Grattiskort till min älskade syster som fyller år idag – gjort av saltvattenfärgen

Väldigt lite sy i sybloggen nu kan man tycka. Men jag har sytt så symaskinen glöder i veckan – vad ska jag visa imorgon!!

Dagens pyssel-input har en viss vetenskaplig inramning. Jag har nämligen varit iväg på en resa till Akvarellmuséet i Skärhamn och filat på en idé till ett nytt forskningsprojekt tillsammans med två kollegor. Det ska handla om konstpedagogik! Vi sneglade lite i konstverkstaden och såg vad som pågick där. Blixtsnabbt hann jag snappa upp följande roliga idé: Måla med vattenfärg och ta mycket vatten, häll sedan på grovt salt. Då smälter saltet och något spännande händer med färgen. Barnen på museet hade gått vidare med sina saltvattenmålningar och gjort kort av dem. Jag testade idén och klippte ut hjärtan med den taggiga saxen. Detta kort kom fram till syrran idag (hurra posten, bra jobbat i stormen, jag kom knappt utom dörren).

Medan jag jobbade med saltkortet så jobbade barnen med att bara dutta ut färg på pappret och se vad som hände. Minsta pysslaren brukar nöja sig bara med att doppa ner färg i vattenburken. Dagens vetenskapliga insikt kommer från forskaren Tomas Saar som skiljer på skolans träningslogik och konstens metoder. I skolans träningslogik (eller skolans uppgiftskultur som andra forskare kallar det) ingår att aktiviteter har ett förutbestämt mål: ”nu gör vi tomtar”, ”nu gör vi julkort”, ”nu gör vi FÄRDIGT och titta vad fint det BLEV”. En konstnärlig ansats till samma aktiviteter är att börja på något med ett ovisst slut. Att göra och göra om. Ärligt talat så var tanken med den här julkalendern att vi skulle ha en sådan där julkalender med små fickor där det brukar ligga paket. Fast istället för att den skulle vara fylld med paket från början så skulle vi fylla den med något varje dag. Men nä, det är meningslöst. Det roliga för barnen är inte att prestera julpynt utan att mer få finnas till i… ja, vad ska man kalla det? Ritualen kanske? Det är i alla fall min personliga reflektion. (Inkluderar inget i det här inlägget om hur jobbigt det är att städa efter de här ritualerna ;-))