Barnklädesintresset ur ett genusperspektiv

Ulla Skoogs parodi på tupperware – hoppa fram till 2:25 i klippet!

I veckan som gick var jag på ett Me&I-party – för första gången utan att köpa något! Jag har sedan jag fick barn varit på flera klädpartyn och faktiskt även smink, plast- och ljus(!!)partyn. Det börjar så trevligt. Man blir kontaktad av någon mer eller mindre nära vän, man blir hembjuden på fika (när händer det??) tillsammans med några andra trevliga tjejer. Någon har bullat upp sitt bästa fikabröd och i periferin, än så länge, står en leende säljare som snart ska ta plats i mitten av vardagsrummet och presentera produkterna. Det är inget köptvång, men ju mer vi handlar desto mer rabatt får värdinnan. Barnklädespartyn är faktiskt jättemysiga. ”Hur är de i storlekarna?” undrar någon. Och jag som köpt massa me-and-I-kläder kan rutinerat inflika att 74/80 kan jag fortfarande ha på min 11-månaders baby. Alla tar till sig denna information på största möjliga allvar, tar snudd på fram anteckningsblock. När säljaren håller upp en plyschbyxa med en igelkott på rumpan utropar vi från soffan ”åååååh vad gulligt”. Sedan får vi gäster gå fram och känna på kläderna. Man frågar någon okänd mamma som också är bjuden vilka den har att handla till. En liten tjej och en liten kille. Det är så mysigt. Trotsutbrott, gråt, skrik, tvätt, fläckar, läggning, nattamning – allt är som bortblåst. Kvar är bara den fantastiska gemenskapen och glädjen i att dela upplevelsen av att vara mammor. Det känns plötsligt som att zipjackor och mjukisbyxor är något av det viktigaste i livet. Till slut är man så uppfylld av känslan att det nästan känns som om det är ett meningsfullt offer av tacksamhet att lägga 350 kr på en body (som kostar 99 kr på KappAhl).

Jag vet – detta låter helt absurt. Men det är ett erkänt fenomen, att det funkar såhär. En del av homepartykulturen, med anor i USAs 50-tal. Tänk hemmarfruar möter andra hemmafruar. Det finns en uppsats på temat här för den mer vetenskapligt intresserade.Jag är alltså väldigt dubbel inför det här. Å ena sidan erkänner jag mitt stora intresse för barnkläder och att sitta hemma och sy till min familj, å andra sidan kan jag inte riktigt fatta hur just jag så starkt är en del av denna anrika hemmafrudiskurs. Hur hände det? Men jag REAGERAR i alla fall när jag ser den här annonsen

  • Mor-dotter-matchande rosa rosetter
  • Guldlockig son i sporttröja
  • Om kvinnan har en man som stöttar henne finns inga hinder för henne

Fundera på livspusslet uppmanar hon oss, vi som eventuellt funderar på att bli homepartysäljare av barnkläder (vilket inte jag funderar på). Tack för tipset ändå. Ett tips jag hoppas kommer sprida sig även till män som funderar på att göra något utanför hemmet när de har småbarn.